7 veckor i Thailand är nu över och med mig tar jag massor av magiska ögonblick och en hel del reflektioner.
Jag blir igen påmind om att samexistensen av känslor är en del av att vara människa. Jag tror inte riktigt att vi kan fly från det. Inte heller att det är meningen.
”Jag älskar det här & blir galen på det här…”
”Jag vill & vill inte…”
Ja, riktigt så extremt har det kanske inte varit men ni fattar grejen…👇🏽
𝗞𝗮̈𝗻𝘀𝗹𝗮𝗻 𝗮𝘃 𝗮𝘁𝘁 𝘀𝗮𝗸𝗲𝗿 𝗼𝗰𝗵 𝘁𝗶𝗻𝗴 𝗳𝗮̊𝗿 (𝗼𝗰𝗵 𝗸𝗮𝗻𝘀𝗸𝗲 𝘁𝗶𝗹𝗹 𝗼𝗰𝗵 𝗺𝗲𝗱 𝗕𝗢̈𝗥) 𝘃𝗮𝗿𝗮 𝗱𝘂𝗯𝗯𝗹𝗮 𝗶𝗯𝗹𝗮𝗻𝗱
I både det yttre & det inre har de här veckorna fyllts med så många magiska stunder. Ögonblick där jag stannat upp & nypt mig själv i armen. Wow. Är det på riktigt? Lever jag nu det liv jag drömt om? Blandar semester med att jobba med det jag är djupt passionerad för? Tillsammans med en man jag älskar & delar livet med? Herregud. För stort för att ta in..❤️🥹
Sen har det även varit ögonblick som inte varit särskilt flowiga alls. Skaviga. Inom mig. Mellan oss. Ja, det där mänskliga som kan komma upp oavsett vilken plats man än må befinna sig på i det yttre.
Att vara i vad som anses som paradiset i det yttre innebär inte automatiskt att allt helt plötsligt är helt perfekt. Med oss på dom kritvita stränderna har vi ju oss själva med allt det vi går igenom och upplever. Det mänskliga.
Jag tror det handlar om hur vi väljer att förhålla oss till det som kommer upp. För mig handlar det så mycket om att våga välja perspektivet av att det är mänskligt att känna. Att mina känslor gör mig hel. Levande. Fri.
Oavsett så känns det som att det på något vis finns ett före och efter den här resan. Som att jag varit på ett intensivt utvecklingsläger inom mig själv under de här veckorna. Fortsatt lägga pusslet om mig. Och njutit. Levt. Älskat. Och haft det helt j*vla underbart.
Mest vill jag dela med mig för att påminna om att det är okej att saker och ting kommer med dubbla känslor. Ok?
TACK för denna gång 💗🧘🏽♀️
Nu längtar själen efter svensk skog, vårt hem, kalla bad, varma brasor och att få strosa runt hemma i pyjamas en stund 🤭
