Tänk om det är så att det allra modigaste du kan göra just nu är det som syns och hörs allra minst?
Jag vet inte om det är så för dig,
men jag känner hur det ekar sant i mig 🤎🌳
Jag känner mig i kontakt med det där modet som känns mer som försiktiga viskningar än höga skrik.
Det där modet som känns mer som en kärleksfull kram än ett blint hopp nedför ett stup.
Kanske har det just nu för mig att göra med långsamma rörelser före snabba rörelser.
Kanske har det att göra med tystnad före ljud. Kanske har det att göra med stillhet före intryck. Jag vet inte riktigt.
Mest av allt handlar det kanske om modet av bara vara med det som är? Att sitta med det som vill kännas genom min kropp utan att fixa, lösa eller förklara?
Jag läste ett citat som beskriver det hela så vackert:
”There are two forms of courage in this world. One demands that we jump into action with our armor on. The other demand that we strip ourselves bare-naked and surrender. Bravery is a curious thing”
Vad händer när du väljer det lilla?
Vad händer när du väljer stillheten?
Vad händer när du skalar av intrycken?
Kanske kan du känna igen dig? Kanske handlar den här fasen av ditt liv inte så mycket om de stora, omvälvande valen utan om de valen som ger sig mest inre ro?
Hur ser mod ut för dig just nu, där du befinner dig? Dela gärna med dig av dina tankar ✨👇🏽
