Ja, känslor är till för att kännas.
Men, om vi inte också får lära oss att verbalt sätta ord på våra känslor – hur ska vi då kunna relatera till våra känslor och framförallt kunna dela med oss av vår inre värld till andra människor?
Var skapas bryggan mellan oss?
Var är vår yta av kontakt?
Jag tänker att en superkraft när det kommer till mötet med andra människor är förmågan att sätta ord på, och dela med oss av, vår inre värld.
Oftast vet vi kanske själva vad som händer inom oss, men hur ska andra veta om vi inte har ord för att uttrycka det? Hur kan vi skapa kontakt?
Att vara en vuxen individ utan språk för känslor kan vara begränsande när vi vill relatera till andra människor, därför tror jag att en viktig del i resan mot att skapa djupare relationer är att öva på just detta – att uttrycka (och känna) känslor.
Ett verktyg som jag upplever som väldigt användbart i utforskandet av känslor är känslohjulet, kanske kan denna bild hjälpa dig?
Och den kanske största frågan av alla,
Varför lär vi oss inte detta i skolan?
Hur har siffror blivit viktigare än det mänskliga?
